Neocons från Bush-eran ska fan hålla käften om Irak (och allt annat)
Artikel av Caitlin Johnstone, fritt översatt.
David Frum och Max Boot, två neokonservativa som hjälpte till att smörja hjulen för invasionen av Irak, har några tankar som de skulle vilja dela med oss nu när vi närmar oss tjugoårsjubileet av det hemska och oförlåtliga kriget. Båda dessa perspektiv kan läsas i brett aktade mainstream publikationer, eftersom alla som var ansvariga för att ha pådyvlat det kriget på vår art har därefter åtnjutit mainstream inflytande och aktning till dags dato.
Båda männen medger, var och en på sitt eget sätt, att kriget var ett misstag, samtidigt som de hejar på för USA:s proxykrig i Ukraina, som har fört mänskligheten närmare ett kärnvapenarmageddon än vi någonsin varit sedan Kubakrisen. Båda männen blandar sina Irakkrigsretrospektiv med ursäkter för krig, historisk revisionism och rena lögner. Och båda männen borde fan hålla käften. Om allt. För evig tid.
Frums artikel publicerades i The Atlantic, där han är senior redaktör, och har titeln ”Irakkriget omprövat”. Frum krediteras för att ha skrivit George W Bushs ökända ”Ondskans axelmakter”-tal, vilket markerade början för en aldrig tidigare skådad era av amerikansk expansionism och ”humanitära interventioner” i geostrategiskt viktiga nationer efter 9/11.
Redan i andra meningen i sin artikel öppnar Frum med en riktig rökare till lögn och säger att "en arsenal av granater och stridsspetsar för kemisk krigföring" upptäcktes i Irak, för att antyda att narrativet om massförstörelsevapen hade bevisats åtminstone till viss del sann. Som The Intercepts Jon Schwartz förklarade redan 2015, var de enda kemiska vapnen i Irak antingen (A) ammunition som förseglades i bunkrar vid ett irakiskt vapenkomplex AV FN-inspektörer på nittiotalet och lämnades där eftersom de var för farliga att flytta, och (B) en del gammal ammunition som hade gått förlorad och glömts efter Iran-Irakkriget. I inget av dessa fall är det sant att Saddam Hussein gömde några massförstörelsevapen.
Frum hävdar att ”USA gick i krig för att bygga en demokrati i Irak”, vilket är en infantil saga som bara idioter och barn tror på. Irak invaderades därför att det var en oljerik nation i en geostrategiskt kritisk region, vars ledare inte hade varit tillräckligt krypande för USA:s energiintressen. Det hjälpte förmodligen inte att det också gick mot att åternormalisera relationerna med Iran.
Frum hävdar urkomiskt att ”Vad USA gjorde i Irak inte var en handling av oprovocerad aggression”, och visar att han har lärt sig absolut ingenting om någonting genom att kritisera Obama-administrationen för att den inte invaderade Syrien för att genomdriva ”dess egna deklarerade röda linjer” kring kemiska vapenanklagelser.
Frum inleder artikeln med att kalla kriget för ”ett allvarligt och kostsamt misstag”, men i slutet har han backat helt genom att säga hur mycket bättre det gjorde saker och ting för irakier. Han säger att ”ISIS har förstörts i Irak och reducerats till ett pyttelitet fotfäste i Syrien” och ”jihadistisk terrorism har minskat i det arabiska Mellanöstern”, och att den efterföljande ”stabiliteten” har haft ”ekonomiska fördelar” för irakier, som större oljeexport. Frum gör det oförfalsbara fantasipåståendet att saker och ting skulle ha varit lika illa för irakier om USA inte hade invaderat, och säger ”Huruvida Irak hade en alternativ framtid som skulle ha varit mycket bättre för landet och dess folk verkar mycket tveksamt för mig.”
”Ofullkomlig som irakisk styrning är, tack vare USA:s ingripande, har landet för första gången i sin oberoende historia ett politiskt system som i viss mån är ansvarigt inför sitt folk”, skriver Frum.
Frum avslutar med ett stycke som fortsätter The Atlantics långa och pågående serie av att klämma ut artiklar som använder kriget i Ukraina för att rehabilitera bilden av de neokonservativa:
”Invasionen av Ukraina har återkallat folken i de västerländska demokratierna till sig själva. Det finns tillfällen då fria människor måste kämpa i självförsvar. Den sanningen får inte gå förlorad, vilka lärdomar vi än drar från Irakkriget. Och kanske engagemanget för att dela att den friheten med det irakiska folket inte heller är förlorad ännu. De har fått en chans, och deras historia är inte över.”
Max Boots artikel har titeln ”Var Neocons Hade Fel” och den är publicerad i Foreign Affairs. Boot var en av de tidigaste inflytelserika förespråkarna för Irak-invasionen, och skrev en nu ökända essä för den neokonservativa Weekly Standard med titeln "Argumentet för Amerikanskt Imperium” en månad efter 9/11. Boots tirad från 2001 krävde ”en amerikansk invasion och ockupation” av Irak, förutspådde en snabb och enkel seger och sa att ”när vi väl har avsatt Saddam kan vi tvinga på en amerikanskledd, internationell regentskap i Bagdad, som kan samsas med den i Kabul.”
Boots känslor om Irak i dag är mer ångerfulla än Frums, och fördömer otvetydigt kriget och idén om att främja demokrati med militärt våld, men det finns fortfarande mycket krigshetsande skitsnack i hans inlägg i Foreign Affairs.
”Både Sydkorea och Sydvietnam var värda att försvara från kommunistisk aggression, men koreanerna visade större skicklighet och vilja att kämpa för sin egen frihet än sydvietnameserna gjorde”, proklamerar Boot från ingen jävla stans.
”Jag är inte längre en neocon”, deklarerar Boot, innan han gör det klart att han helt enkelt har svängt från att stödja republikanska krig till att stödja demokraternas krig såsom proxykriget i Ukraina. Boot säger att ”Ukraina klarar lätt testet” för berättigad amerikansk interventionism och kallar president Zelenskyj ”en Churchilliansk figur värdig USA:s oförtröttliga stöd.”
Trots hans fördömande av neokonservatism har Boot varit en exceptionellt hökaktig anhängare av samma amerikanska proxykrig, som alla hans neoconkompisar från Bush-eran har slutit upp bakom under det senaste året. I sin vanliga opinionskolumn för The Washington Post har han varit en av de mest högljudda rösterna som drivit på för att USA ska ösa mer kraftfulla vapen in i Ukraina, och åkte till och med på en resa med USA:s försvarsminister Lloyd Austin för att skriva krigspropaganda om behovet av USA-alliansen att skicka fler stridsvagnar dit.
(Medan vi är inne på ämnet, varför behöver The Washington Post ge regelbundna åsiktsspalter till Max Boot, John Bolton, Jennifer Rubin och Josh Rogin? De är alla krigshetsande neocons. Jag tror att även neocons håller med om att det är för många neocons.)
Men av större betydelse än de specifika ord som David Frum och Max Boot har publicerat är det faktum att deras ord publiceras överhuvudtaget. Det är helt galet att de människor som hjälpte till att släppa lös den fasa som Irakkriget utgjorde mot världen inte bara inte sitter i fängelse, utan aktivt lyfts upp och firas på de mest inflytelserika plattformarna i västvärlden. Dessa freaks borde inte kunna få jobb med större inflytande än att arbeta i en kassa, och de borde ha svårare att få de jobben än dömda brottslingar. De borde verkligen inte ges en plattform att skriva om just det brott de hjälpte till att iscensätta.
Men sådan är civilisationen vi befinner oss i. Imperiet upphöjer dem som tjänar imperiet och marginaliserar dem som talar emot det. David Frum och Max Boot är massivt förstärkta kändisar som expertkommentatorer, inte trots sina tidigare missgärningar utan precis på grund av dem. De har visat sig vara imperiets pålitliga tjänare, och imperiet har belönat dem därefter.
I ett åtminstone minimalt förnuftigt samhälle skulle detta inte vara fallet. I ett åtminstone minimalt förnuftigt samhälle skulle sådana varelser betraktas med samma avsky och avvisande som de som förgriper sig på barn. Dessa människor är värre än seriemördare, eftersom de har offersiffror som Jeffrey Dahmer eller John Wayne Gacy bara kunde drömma om.
Hoppas att vi en dag lever i ett samhälle som har blivit så hälsosamt att det inte längre är acceptabelt att vara neocon.
Fritt översatt från Caitlin Johnstones artikel 15 mars 2023. Och för att undvika onödiga missförstånd; Caitlin inte bara tillåter, utan uppmuntrar andra att kopiera, omarbeta, översätta, o.s.v. allt hon skrivit, skriver och kommer att skriva. Eftersom jag tycker att det mesta jag har läst av henne är så fantastiskt bra, tankeväckande och viktigt, översätter jag (så gott jag kan och i mån av tid och mående) det jag tycker fler borde läsa, som kanske inte hört talas om henne eller känner sig tillräckligt bra på engelska för att förstå hennes artiklar. Eventuella stavfel och konstiga formuleringar är mitt fel.