Massmedia brukade publicera perspektiv på Ukraina som de aldrig skulle publicera idag
Artikel av Caitlin Johnstone, fritt översatt.
Häromdagen snubblade jag över en opinionsartikel från 2014 i The Guardian med rubriken ”Det är inte Ryssland som har knuffat Ukraina till randen av krig” av Seumas Milne, som året därpå gick och blev Labour-partiets verkställande direktör för Strategi och Kommunikation under Jeremy Corbyn.
Jag tar upp det därför att perspektiven som du hittar i den artikeln är slående i hur kraftigt de avviker från allt du ser publicerat i mainstream pressen om Ukraina 2023. Den lägger största delen av skulden för våldet och spänningarna i den nationen, vid den tiden, otvetydigt på Washington, med en inledande varning att ”krigshotet i Ukraina ökar” och säger att det sitter en ”ovald regering i Kiev”, och den blir bara värre därefter.
Jag rekommenderar starkt att läsa hela artikeln om du vill få lite perspektiv på precis hur dramatiskt massmedia har slagit ned på avvikande idéer om Ukraina och Ryssland, med start i den vanvettigt upphetsade hysterin över Ryssland 2016 och med exponentiellt explosionsartad ökning med den ryska invasionen förra året. Jag tvivlar på att den har ett enda stycke som skulle få publiceras i någon mainstream publikation i dagens mediaklimat.
Milne skriver om hur ”Ukrainas president ersattes med en USA-plockad administration, i ett fullständigt konstitutionsvidrigt övertagande”, och om ”den fascistiska högerns roll på gatorna och i den nya Ukrainska regimen”. Han säger att ”Krim-befolkningen röstade överväldigande för att ansluta sig till Ryssland” och att ”man hör inte så mycket [rapporteras] om Ukrainas regerings vördnad för krigstidens [andra världskriget] Nazist-kollaboratörer och förövare av pogromer, eller mordbrandsattackerna mot folkvalda kommunistledares hem och kontor, eller integrationen av den extrema Högra Sektorn in i nationalgardet, medan antisemitismen och den vita överlägsenheten hos regeringens ultranationalister ihärdigt tonas ner”. Han säger att ”efter två decenniers NATO-expansion österut utlöstes denna kris av västvärldens försök att definitivt dra in Ukraina i dess krets och försvarsstruktur”.
2014 publicerade The Guardian en opinionsartikel om Ukraina av @SeumasMilne som idag ylande skulle fördömas, som rysk propaganda. Jag tvivlar på att det finns ett enda stycke i denna artikel som skulle kunna publiceras i dagens mainstream mediaklimat. https://t.co/Z7zRRbFrVo
— Caitlin Johnstone (@caitoz) January 23, 2023
Milne säger att ”Putins absorption av Krim och stöd till upproret i östra Ukraina är klart defensivt”, och säger att USA och dess allierade har ”uppmuntrat militärens hårda tillslag mot demonstranter efter besök av Joe Biden och CIA-chefen John Brennan”. Har förutspår korrekt att ”ett resultat av krisen blir sannolikt en närmare allians mellan Kina och Ryssland, medan USA fortsätter sin anti-kinesiska ’omsvängning’ mot Asien”, och varnar med förutseende för ”risken för en återgång till stormaktskonflikt” medan Ukraina rör sig mot krig.
För att vara tydlig, Milne var inte någon extrem röst som råkade väljas ut för en opinionsartikel i The Guardian av någon sorts redaktionell slump; han publicerade hundratals artiklar i The Guardian över många år, och fortsatte att publicera där i ett och ett halvt år efter den här artikeln om Ukraina kom ut, ända tills han gick för att arbeta för Corbyn. Han stod på vänsterkanten av mainstream media, men han var väldigt mycket en del av mainstream media.
Den här artikeln skulle förstås skapat kontrovers och kritik då också; det var många som stod på motsatta sidan i debatten 2014, men de hade då bara en bråkdel av alla skriande genomdrivare av samstämmighet som vi ser i allt som rör Ukraina idag. Milne säger själv att ”majoriteten av västerländsk media övergav alla illusioner av opartisk rapportering” efter annekteringen av Krim, så hans artikel stack säkert redan ut. Men faktum kvarstår att den publicerades i The Guardian, och att den aldrig skulle publiceras där idag.
Allvarligt, försök att tänka dig att en sådan artikel om vad som hände i Ukraina 2014 skulle dyka upp i en mainstream publikation som The Guardian 2023. Kan du föreställa dig hysterin? Det teatraliska slitande i stycken av kläder hos etablissemangets narrativhanterare? Hur sociala medier skulle översvämmas av Zelensky-troll? Det är trots allt samma mediaklimat som pressade CBS att dra tillbaka sitt reportage om hur vapen som skickats till Ukraina inte hamnade där de skulle, och som pressade Amnesty International att be om ursäkt för att de sagt något om Ukrainska krigsbrott.
.@guardian kolumn av John Pilger är läsvärd: I Ukraina, USA släpar oss mot krig med Ryssland | http://t.co/DVvcAjDB0Z
— Katrina vandenHeuvel (@KatrinaNation) May 14, 2014
Eller vad sägs om den här Guardian-artikeln av John Pilger med rubriken ”I Ukraina, USA släpar oss mot krig med Ryssland”, med underrubriken ”Washingtons roll i Ukraina, och dess stöd till regimens nynazister, har enorma följder för resten av världen” som publicerades två veckor efter Milnes?
Pilgers artikel är till och med ännu mer kättersk än Milnes, för den säger att Washington ”planlade kuppen i februari mot den demokratiskt valda regeringen i Kiev” och att ”Ukraina har förvandlats till en nöjespark för CIA – personligen driven av CIA-chefen John Brennan i Kiev, med dussintals ’specialenheter’ från CIA och FBI som satt upp en ’säkerhetsstruktur’ som övervakar brutala attacker på dem som motsatte sig februari-kuppen”.
På samma sätt som Milne kritiserar Pilger mediaklimatet vid den tidpunkten och säger att ”propaganda” om vad som händer i Ukraina sker i en ”Orwellsk stil”. Men igen, hans artikel publicerades faktiskt i The Guardian, medan den aldrig skulle bli det idag.
Pilger har faktiskt givit en del bakgrund till det här skiftet i massmedias rapportering, och säger att det skedde en ”utrensning” av avvikande röster från The Guardians bemanning runt 2014-2015.
”Min skrivna journalism är inte längre välkommen i The Guardian, vilken för tre år sedan gjorde sig av med människor som jag i en utrensning av alla som faktiskt sade det som The Guardian inte längre säger” rapporterade Pilger i en radiointervju i januari 2018.
Intressant nog slogs det fast i en frisläppt brittisk rapport från 2019 att de brittiska underrättelsetjänsterna aggressivt började gå efter The Guardian efter dess publicering av Edward Snowden-dokumenten 2013, och fann en väg in när tidningens chefredaktör Alan Rusbridger ersattes av Katharine Viner i mars 2015. Efter det började The Guardian gå ifrån kritisk undersökande journalistik och började publicera ”snälla intervjuer” med inställsamma frågor med chefer från MI5 och MI6 och deltog villigt i västvärldens informationskrig mot Ryssland.
Så fort västvärlden samfällt med skygglappar störtade in i Ryssland-hysteri, efter Hillary Clintons förlust i presidentvalet 2016, började vi se sådant som den där gången en BBC-reporter tillrättavisade en gäst över att ha uttryckt icke officiellt godkända åsikter om Syrien därför att ”vi är i ett informationskrig med Ryssland”.
BBC-reporter avskräcker från frågor om Syrien på grund av “informationskrig” med Ryssland
"Du vet att du har problem när militären försöker göra journalistens jobb genom att ställa frågor och hålla makten ansvarig… och journalisten försöker stoppa honom."https://t.co/DVxR3JQ6S2
— Caitlin Johnstone (@caitoz) April 18, 2018
Huruvida du håller med perspektiven som Milne och Pilger författade eller inte är irrelevant i förhållande till det viktiga faktum att de kunde säga saker i mainstream media 2014 som de aldrig skulle kunna säga i mainstream media 2023. Den dramatiska förändringen från ett mediaklimat där det är tillåtet att kritisera etablissemangets historier om Ryssland till ett där det inte tillåts är värt att notera, därför att det betyder att det gjordes ett medvetet val att omvandla massmedia till fullfjädrade kalla krigs-propagandautlopp.
En massa saker har hänt sedan 2014, men inget som hände 2014 har ändrats efter 2014. Det är fortfarande samma år som det alltid var, för det är så tid fungerar; inget har ändrats med 2014 annat än vilka tankar du tillåts uttrycka om det i mainstream mediabyråer som The Guardian.
Den här bisarra historiska revisionismen har skett inte bara på The Guardian utan genom hela mainstream media. Förra året publicerade Moon of Alabama en artikel med rubriken ”Media skönmålar nu nazister som de förut fördömde”, som samlar många, många exempel där massmedia rapporterat om Ukrainas problem med nynazister över åren, och kontrasterar det med hur massmedia nu skönmålar dessa paramilitära styrkor och låtsas att de bara är fina oförvitliga patrioter. Åren före den ryska invasionen fanns det nynazister i Ukraina; nu finns det inga nynazister i Ukraina och har aldrig gjort det och du är en förrädare och Putin-nickedocka om du säger något annat. Inget har egentligen ändrats med Ukrainas problem med nynazister; det enda som ändrats är narrativet.
MoA – Apr 30, 2022:
Media skönmålar nu nazister de tidigare har fördömt https://t.co/7suYcVyzdu https://t.co/jLsMc6kQpH
— Moon of Alabama (@MoonofA) December 4, 2022
Alla borde vara medvetna om att massmedia drastiskt har ändrat perspektiven de är villiga att publicera om Ukraina, därför att det bevisar att dessa nyhetsbyråer inte arbetar med att hjälpa till att skapa en välinformerad befolkning och underlätta viktiga konversationer, utan i verkligheten medvetet fungerar som förmedlare av krigspropaganda. De försöker inte informera människor om vad som händer i världen, de försöker att manipulera hur människor tänker om världen. Dessa två mål kan inte vara mer skilda från varandra.
Makt är att kontrollera vad som händer; verklig makt är att kontrollera vad människor tror händer. De skriver om historia för att påverka kontrollen över vad människor tänker om nutiden. Som gamle Orwell sade, ”Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”.
Fritt översatt från Caitlin Johnstones artikel 27 januari 2023. Och för att undvika onödiga missförstånd; Caitlin inte bara tillåter, utan uppmuntrar andra att kopiera, omarbeta, översätta, o.s.v. allt hon skrivit, skriver och kommer att skriva. Eftersom jag tycker att det mesta jag har läst av henne är så fantastiskt bra, tankeväckande och viktigt, översätter jag (så gott jag kan och i mån av tid och mående) det jag tycker fler borde läsa, som kanske inte hört talas om henne eller känner sig tillräckligt bra på engelska för att förstå hennes artiklar. Eventuella stavfel och konstiga formuleringar är mitt fel.