”Kinesisk aggression” ser väldigt mycket ut som amerikansk aggression
Artikel av Caitlin Johnstone, fritt översatt.
Punchbowl News rapporterar att Representanthusets talman Kevin McCarthy planerar en tripp till Taiwan, vilket blir ännu en glödande provokation mot Peking om den blir av. Förre talmannen, Nancy Pelosi, orsakade en kraftig eskalation i fientligheter med sitt besök förra året, vars konsekvenser märks av än idag.
Antiwars Dave DeCamp förklarar:
Pelosis besök i Taiwan sågs i Peking som en allvarlig provokation, och det utlöste de största kinesiska militärövningarna runt ön någonsin. Övningarna inkluderade att Kina sköt missiler över Taiwan och simulerade en blockad av ön, båda åtgärderna aldrig tidigare skådade.
Kina har upprätthållit det militära trycket på Taiwan sedan Pelosis besök, och dess stridsflyg korsar nu regelbundet medianlinjen, en informell gräns som delar Taiwan-sundet. Före Pelosis resa korsade Kina nästan aldrig linjen. Nu sker det nästan dagligen.
Peking betraktar Husets talmans besök till Taiwan som en skymf mot Ett-Kina-politiken och överenskommelsen som nåddes mellan USA och Kina 1979, då Washington skar av formella förbindelser med Taipei.
Rapport: Husets Talman Kevin McCarthy planerar att besöka Taiwan
Nancy Pelosis besök när hon var Husets talman provocerade de största kinesiska militärövningarna runt Taiwan någonsin
av Dave DeCamp@DecampDave #Taiwan #China #KevinMcCarthy #Pelosi https://t.co/1cD4hTsTFn pic.twitter.com/CkC3gxcRRe
— Antiwar.com (@Antiwarcom) January 23, 2023
USA-ledda provokationer och eskalationer mot Kina börjar bli en regelbunden händelse, både från USA självt och från dess imperietillgångar såsom Australien och Taiwan. Ändå är dagens allvarliga hot, enligt den västerländska politiker/mediaklassen, ”Kinesisk aggression”.
Efter att Representanthuset röstade igenom bildandet av en ny Specialkommitté om Kina – ett initiativ från Republikaner som är designat att öka internt tryck inom USA:s regering att trappa upp det nya kalla kriget – släppte kommitténs ordförande Mike Gallagher ett uttalande där han sade att det är ”dags att pressa tillbaka mot det Kinesiska Kommunistiska Partiets aggression med båda partiernas stöd”.
Gallagher är en särskilt skadlig krigshetsare som säger att brådskande åtgärder måste vidtas för att stoppa Kina att ”förstöra det kapitalistiska systemet lett av USA för att bana väg för världssocialismens triumf, av kinesisk karaktär”. Han förordar ”selektiv frikoppling” från specifika sektorer av Kinas ekonomi och säger att USA är i ”de tidiga stadierna till ett nytt kallt krig” mot Kina. Han förespråkar att ösa in vapen i Taiwan på ungefär samma sätt som USA gjorde inför sitt proxykrig i Ukraina, och hävdar att USA behöver förbereda sig för ett direkt hett krig med Kina inom snar framtid.
Gallaghers hökaktighet mot Kina håller snabbt på att bli en mainstream samstämmig inställning inom den västerländska politiker/mediaklassen medan det USA-centraliserade imperiet trappar upp aggressionerna samtidigt som de ständigt klagar över kinesisk aggression.
Specialkommittén om CCP [förkortning för Chinas Communist Party, en västerländsk nedsättande benämning på CPC] kommer att avslöja CCP:s strategi för att underminera amerikanskt ledarskap och arbeta med båda partiernas stöd med att hitta förnuftiga sätt att bemöta CCP:s aggressioner.
Det finns ingen utmaning för vår nation som är mer kritisk. pic.twitter.com/eCXZzOtK7G
— Rep. Gallagher Press Office (@RepGallagher) January 11, 2023
USA-imperiet har mer och mer placerat ut sitt krigsmaskineri omkring Kina sedan Obama-administrationens ”Omsvängning till Asien”, på sätt som hade lett till ett omedelbart tredje världskrig om rollerna hade varit ombytta, och dess aggressioner har ökat med varje följande administration. Bara de senaste månaderna har vi sett nyheter om att USA planerar att återvända till sin militärbas Subic Bay i Filippinerna som en del i kampanjen att omringa Kina, och även avser att placera marinsoldater beväpnade med missiler på Okinawa-öarna. USA arbetar också enligt rapporter på att att bygga ett nätverk av missilsystem på en ö-kedja nära fastlands-Kina, med det uttryckliga målet att kontra Kina. USA och dess allierade har också dramatiskt ökat sin närvaro med stridsfartyg i omtvistade vatten nära Kina, vilket ses som en aggressionshandling av Peking.
Inget av detta skulle tolereras av Förenta Staterna om Kina öppet flyttade sin krigsapparat in i intilliggande områden med det uttalade målet att ”kontra USA”. Om Kina gjorde det här så skulle nästan hela västvärlden samstämmigt anse att Kina ägnade sig åt fientliga provokationer och helt klart var angriparen. Ingen skulle lyssna på Kina om de påstod att de omringade USA militärt för defensiva syften.
Men det är exakt vad som händer med USA:s aggressioner mot Kina. Det tas som självklart faktum när USA säger att de flyttar mer och mer stridskrafter till vattnen runt Kina som en defensiv försiktighetsåtgärd för att avskräcka kinesisk aggression. För storyn kommer från den mest effektiva propagandamaskin som någonsin skapats, vi hör ”Nä kompis, USA:s militär omringar sin främsta geopolitiska rival på andra sidan jorden defensivt. För liksom, tänk om Kina försöker göra något aggressivt?”
Att skapa en asiatisk anti-kinesisk inneslutning, försöka lamslå Kinas ekonomi, starta en kapprustning, påverka lokala regimer till att omringa Peking & kräva att länder väljer mellan Kina & USA leder till regional splittring & krig, inte stabilitet. https://t.co/UTHl9YRVYG
— Richard Heggie (@RichardSHeggie) January 16, 2023
I en överraskande hederlig artikel i Foreign Affairs, med rubriken ”Problemet med överhöghet”, argumenterar Van Jackson att USA beter sig så genomskinligt aggressivt gentemot Kina att det omöjligt kan påstå sig agera för att upprätthålla fred och stabilitet i området.
”Detta är inte logiken bakom för ett land som bara balanserar kinesisk makt eller försöker hindra Peking från att skapa en inflytandesfär”, skriver Jackson om det USA:s nya exportförbud för halvledare till Kina. ”Det är inte strategin hos en stat som försöker frikoppla sig från kinesisk ekonomi. Det är inneslutning i allt utom namn.”
”Pentagon har lovat att 2023 kommer att bli ’det mest transformativa året i USA-styrkors hållning i området på en generation’, en rad som antagligen är tänkt att vara betryggande men låter olycksbådande”, skriver Jackson. ”Försvarsdepartementet jobbar bra på att uppfylla detta löfte genom att modernisera sin stora traditionella närvaro i nordöstra Asien samtidigt som de ökar sin närvaro på Stilla Havs-öarna och Australien – områden som Kinas militär inte på allvar kan bestrida”.
Jackson menar att Washingtons ansträngningar att stoppa Kinas uppstigande antagligen inte kommer att uppnå något, annat än att provocera Kina till att rusta militärt mot det, och säger ”Det finns ingen anledning att tro att spenderandet av över en biljon dollar på att modernisera USA:s kärnvapenarsenal eller att sälja ubåtar till Australien kommer att få Kina att göra något annat än att fortsätta att beväpna sig så snabbt de kan”.
Detta är i linje med varningarna från en anonym amerikansk tjänsteman som citerades i en november-artikel av Bloomberg, som sade att ”den hökaktiga tonen i [Washington] D.C. har bidragit till en cykel där USA gör ett första drag, tolkar Kinas reaktion på det som en provokation, och sedan eskalerar ytterligare”.
Det är USA som gör det första draget varje gång.
Varför fortsätter Kina att aggressivt omge sig med amerikanska militärbaser? https://t.co/LntfZXg8Vv
— Caitlin Johnstone (@caitoz) November 25, 2022
Taiwan är ett udda fall eftersom att apologeter för imperiet säger öppet att Peking aldrig får kontrollera ön eftersom den är geostrategiskt viktigt placerad och har en oundgänglig tillverkning av halvledare, och i nästa andetag säger de att Washingtons intresse i Taiwan är att skydda frihet och demokrati. Det är till och med mer genomskinligt än när de låtsas längta efter att frigöra nationer som händelsevis råkar sitta på en massa olja.
Jag vet inte om Peking någonsin kommer att starta en attack mot Taiwan eller någon annan framtida krutdurk, men om det gör det så är det nog därför att USA-imperiet fortsatte att öka aggressionerna och provokationerna tills det kom till en punkt där Kina kände att det förlorade mer på passivitet än det skulle göra om det agerade. Och då skulle apologeterna för imperiet ägna hela dagen att skria åt alla som försökte prata om dessa provokationer.
För det är regeln nu, om du inte visste det. Alltsedan februari 2022 ska vi alla låtsas att konceptet provokation inte är en helt vanlig idé som alla förstår och lär sig redan som barn, utan att ”provokation” snarare är ett meningslöst propaganda-ord som uppfanns av Vladimir Putin förra året. Det är inte längre tillåtet att du pratar om aggressionerna som ledde till att en nation startade krig; vi måste låtsas att historien börjar dagen då deras trupper korsade gränsen.
Historia skrivs nu om när det gäller Ukraina, och om krig utbryter över Taiwan så kommer den antagligen att skrivas om där också. Men en notis till framtiden: vägen till krig kantas av ett berg av amerikansk aggression.
Fritt översatt från Caitlin Johnstones artikel 24 januari 2023. Och för att undvika onödiga missförstånd; Caitlin inte bara tillåter, utan uppmuntrar andra att kopiera, omarbeta, översätta, o.s.v. allt hon skrivit, skriver och kommer att skriva. Eftersom jag tycker att det mesta jag har läst av henne är så fantastiskt bra, tankeväckande och viktigt, översätter jag (så gott jag kan och i mån av tid och mående) det jag tycker fler borde läsa, som kanske inte hört talas om henne eller känner sig tillräckligt bra på engelska för att förstå hennes artiklar. Eventuella stavfel och konstiga formuleringar är mitt fel.